http://www.youtube.com/watch?v=OrKQKyo7FOA
Och när vi ändå är inne på Italien, kan jag passa på att prata lite om den från Italien bördiga, numera ständigt aktuelle poeten MARCUS BIRRO.
Jag sträckläste hans nyutkomna bok "Släng alla kartor - memoarer mitt i livet 1992-2012" härom dagarna. Det känns som att mycket redan har sagts om denne hyperflitiga mediepersonlighet, så kanske är det bara överflödigt att säga något om innehållet i denna biografi... men nog sträckläste jag den, med skräckblandad förtjusning och stort intresse, kanske för att jag aldrig riktigt satt mig in i M.B.:s liv och gärningar förut. Boken är extremt självutlämnande, på gott och på ont. M.B. delar med sig av livet, klart att det är intressant.
Förutom att upprepa sig ungefär fem gånger per sida, så lyckades M.B. också rabbla upp en del riktigt smutsiga episoder, nyansera bilden av sig själv något bättre än vad media har lyckats göra (samtidigt: Marcus Birro har kommit att VARA svensk media) - samt leverera en del intressanta kängor åt diverse figurer och fenomen i det svenska samhället.
Jag är rätt kluven till M.B., liksom många andra gissar jag.... Han väcker mycket känslor för att han är så mycket, dels en gammal fyllskalle från ett Göteborg som inte längre finns, och dels en nyfrälst mediakåt kille på ett Söder som inte är sig likt. Jag gissar att han är rätt ensam om att vara så bra polare med Tranströmer, tv4, Expressen, Thåström, katolska kyrkan och kristdemokraterna på samma gång som han är. Han är både på de godas sida (Tranströmer och Thåström) och sliter häck åt de mindre goda (tv4, expressen och kristdemokraterna). Han är helt enkelt komplex.
Som få andra personifierar han det nya Sverige - en gormande poet med dåligt ölsinne och nytänkande och en fotbollsälskande farsa med förkärlek för Gud och gamla mossiga värderingar. Detta skulle kunna vara ett ganska gott betyg till kulturnationen Sverige - ett land där både det ena och det andra får plats. Själv drömmer M.B. om ett mer religiöst Sverige där vi har bättre kontakt med de eviga värdena, men han förstår kanske inte att hans egen position hade varit omöjlig i ett mer dogmatiskt land - han hade inte verkat trovärdig med sin brokiga och komplexa karriär. Förmodligen hade han varit helt utfryst, eftersom ingen hade varit säker på hans egentliga tillhörighet. Nej, istället borde han om (om någon) vara glad att vi lever under så abstrakta tider som vi gör, där fyllehistorierna och längtan efter Gud och innerlighet får samsas i samma böcker. Det är endast här och nu, i ett så abstrakt land som Sverige idag har blivit, som en man som Marcus Birro kan få så mycket utrymme i media och bli tagen för vad han framför allt är - komplex.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar