Tillbaka i huvudstaden

Igår var jag på landet. Det luktade gott och var härligt fuktigt. I sommar ska jag växla flitigt mellan torka och fukt. Jag har varit borta från Stockholm ett tag och nu är jag tillbaka. Jag tänker på mina egna Stockholmspärlor. Finns dem? Mitt förhållande med dem är hur som helst komplext. Jag kan inte bara stövla in på stadsbibblan och gå och låna en bok av Carl Fredrik Reuterswärd. Jag kan inte bara gå över till Kebabkungen och köpa en falafeltallrik. Jag kan inte bara gå till record hunter och köpa en skiva.
Varför? Jag har inga pengar nu.
Jag måste sluta känna så jävla mycket. Ta saker som de kommer istället. Nu håller jag låg proffe. Smyger omkring i mängden, gör det jag ska göra. Tänker på gamla inlägg och smälter helgens eskapader. Det var festligt i helgen. En god vän gifte sig. Jag blev full och höll tal. Såhär i efterhand kan jag känna att det var en dum idé, men vad gör man inte för att vara lite lustig och festlig.
I höst kanske jag ska joina en redaktion. Joina, detta nya ord. Svårt att veta hur det borde stavas. Jojna? Det får mig osökt att tänka på den samiska jojken, vilket naturligtvis är härligt. Alla möten med denna musikaliska urkraft främjar jag.
Det känns spännande att få ingå i denna redaktion (om nu det blir av, jag är min vana trogen och bestämmer mig i sista stund); jag ska göra mitt yttersta för att inlemma alltidkickens valspråk och inställning till livet. Jag ska hålla låg proffe och smyga in Harald Omms visdomar när det minst anas, som en lömsk kobra. Med den stora skillnaden att mitt gift inte är farligt utan gott!

Jag har köpt en bil också, det känns konstigt och spännande. Den är mörkblå och ganska snygg. Man lyssnar på kassett eller brusig radio i den (eller trevliga passagerare). Jag ingår numera i detta ogreppbara kollektiv som sakta men säkert uttömmer vår jord på dess resurser, sprutar ut koldioxid i luften och ser till så att motorvägarna hela tiden måste ses om och expandera så att fler ska få plats. Tänk om det inte fanns några bilar.

P.S. Alltidkicken (jag vet, det är ett bökigt namn, vi kanske ska byta) har (på riktigt denna gång) börjat släppas ut som en antologi i bokform. Detta känns naturligtvis stort och kul. Det är väl en sorts fanzine-historia med inslag av broschyr, skoltidning och ren glädje. Första exemplaret gavs till de som gifte sig i helgen. Förhoppningsvis kommer de att läsa vår antologi med glädje och lite förvirring. D.S.