Jag läser igenom alltihop och undrar om allt är sant. Jag försöker att få någon ordning på de olika karaktärerna och de olika händelserna, men jag klarar det inte. Det kanske bara är två snubbar som ligger bakom bloggen, som har skrivit alltihop. Varför? För att fördriva tid kanske, vad vet jag. För att göra någonting roligt kanske, vem vet.
Jag bestämmer mig för att inte nysta i det hela för mycket, så jag går vidare. Börjar på ny kula. Det här kommer att bli ett mäktigt år. Jag kan se det framför mig - året då jag reste mig upp och stod på egna ben. Då jag sa ifrån. Då jag gick framåt, och såg bakåt. Då jag kände livets salt och sötma varje dag.
På årets fjärde (4) dag sa jag upp mig från jobbet. Istället för att åka tunnelbana så gick jag hem. Sista kvarten tittade jag extra noga på alla hus, och tänkte på allt som socialdemokratin hade gett oss en gång i tiden. Jag gick förbi en thaikiosk och kände doften av god kycklingssoppa. Jag passerade en videobutik och såg amerikanska actionrullar till uthyrning. Jag fick förbi två hemlösa som stod i ett gathörn och delade på en cigarrett. Jag gick, helt enkelt. Och såg hela världen framför mig med mina egna ögon. Hade morsan sett mig hade hon sagt att jag hade något religiöst i blicken - hon kunde alltid se på vilket humör jag befann mig på när hon såg in i mina ögon. Jag trampade i snö, och stod och väntade på ett övergångsställe så att en buss och några bilar kunde rulla förbi. Jag hörde musik från ett bilfönster. Jag såg några blygsamma graffitti-lämningar. Jag såg massa eventuella liv spelas upp framför mig, i mitt huvud. Om jag skulle gå ut i gatan nu istället för att stå kvar. Om jag skulle börja prata med den här damen. Om jag skulle gå in på den här affären och köpa den här tidningen... men jag gick bara hem. Jag kom hem till min lägenhet, full av intryck. Bodde ensam, var singel. Väggarna kändes tomma, för jag hade tagit ner fjolårets affischer och inte satt upp några nya. Jag gick till köket och slog på vattenkokaren. Öppnade skafferiet och drog ut två paket nudlar med räksmak. Rev upp förpackningarna och hällde ner de okokta nudlarna i en stor brun kopp. När vattnet kokade i vattenkokaren hällde jag ner lite vatten i koppen, hade i kryddorna som var till nudlarna och lät det stå. Jag gick på toaletten och såg mig själv i spegeln. Jag såg framtiden och dåtiden ackumulerade i en kropp. Jag förstod att jag aldrig skulle kunna vara helt säker på om jag handlar rätt eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar