Lyft pennan från hjärtat

Då börjas det igen. Tjafset. De ihåliga samtalen. Den bortvända blicken. SU, idéhistoria, tunnelbaneresor och motionerande. Hösten är här och för med sig besvär. Undrar om allt är Sommarens fel? Sommaren -- hånleende, bäst och vet om det -- suger ut människorna i ett intensivt ryck och lämnar kvar tomma skal för hösten/vintern. Det är märkligt när man jobbar med ett jobb där man har för mycket tid att tänka men inga planer ändå blir av. Där man försöker berätta något men inget blir berättat.. Hade man sommarlov för 100 år sen? Nej vi fattar inte hur knäppt det är med säsonger som styrande för den arbetande människan. Marx lade grunden för denna tanke har jag hört, att den som arbetar är något medan den som inte arbetar inte är något. Jävla pucko egentligen. Men varför är det då så att lättjefulla sommaren är NÅGOT medan hösten är den stora parentesen, transportsträckan? Det här blir inte ett upplyftande inlägg känner jag. Men kicken är inte bara en utåtgående rörelse uppåt, kicken kan vara såväl horisontell och djuplodande som introvert och dämpande. Det finns lika många kickar som det finns fågelbon och plastpåsar. Har tänkt mycket på att spela musik senaste tiden, skapa något. Var nästan inne på att börja måla!? Crazy. I dag på jobbet låg en lapp från en kollega: "Till Joel! Hälsningar från en joggande kompis (no name?) /xxx". MYCKET kryptiskt får jag säga. Men tror det är just en målare som bor i trakterna som gärna kör det inkognita spåret.