Jag känner bara att något MÅSTE göras, alltså skrivas. Har börjat på ett nytt projekt, förblir än så länge hemligt. Vad vore världen utan hemligheter!!
I Örnsberg finns en krog som heter Diset. I Sundbyberg finns en krog som heter Metropol. På Sveavägen finns en krog som heter Dovas. På Södermannagatan finns en krog som heter Söderkällaren. Och på Rörstrandsgatan finns en krog som heter Paus bar och kök.
Det blev inget tv-spelande idag heller. Tv-spelet, som har blivit så abstrakt för mig. Vilket är bra, då vi lever i en mycket abstrakt tid. Det händer lätt att man tappar fotfästet. Glömmer bort något i den abstrakta röran. Som exempelvis varför den här bloggen existerar. Men lika självklart som att DN imorgon kommer att leverera grådaskig måndagsjournalistik så måste bloggen fortlöpa, provocera, bara existera!
Det är massa bollar i luften. Många tåg som går, mängder av bilar som passerar nere på Essingeleden. I varje fordon pågår ett helt eget liv. Ja, det där känner ni redan till.
Det är något som pågår utanför fönstret. Jag vet inte vad det är, jag har på mig hörlurar och hör således inte. För tillfället går det inget i hörlurarna. Det jag hör är bruset från min dator. Det deprimerande bruset. Det bruset gör mig nervös. Får mig att vilja slänga ut datorn så att det blir tyst. Om jag gjorde det kanske den skulle hamna i huvudet på någon. Någon, som betydde väldigt mycket för några stycken. Kanske bosatt i ett litet hyreshus i Aspudden, bara någon kilometer bort härifrån. Tintinaffischer på väggarna, random fiskar i akvariet. P1 på radion, fiskpinnar i frysen. Stress i blicken, olästa mejl i inkorgen. Hen skulle bli en del av mitt liv och inget skulle längre vara som det var. Om vi inte skulle bli vänner för livet så skulle vi åtminstone ha kontakt något år eller så. Jag skulle känna ett behov av att kompensera för olyckan, skulle kanske göra något drastiskt, typ ge henom min bil! Och vi skulle åka bort över helgen, till Åkers styckebruk och paddla kanot och äta smörgåsar med tahini och ogurki. Vid den lilla lägerelden på kvällen skulle vi drömma oss bort till Pakistan och bengaliska eldar. Liksom frijazzmusiker skulle vi ackompanjera varandra spontant men samtidigt utstuderat - fylla i varandras meningar och skratta nästan barnsligt. Sedan skulle vi sova under den bara himlen trots den tidiga hösten och vakna stelfrusna men också äventyrsstinna. Vi skulle åka tillbaka in till stan och stanna vid IKEA i Skärholmen och köpa billiga pizzaslajsar och läsk med gratis påfyllning. Det skulle komma att bli vår grej, att gå på IKEA tillsammans och fira med den billiga snabbmaten. Åtminstone under ett år eller så.
Jag skulle komma hem till en tillvaro utan brusande dator och en kontakt rikare. Kanske inte en vän, men i alla händelser en kontakt. Att nå, att då och då tänka på, att fästa sig vid på något sätt.
Äpple, banan, päron, hallon, jordgubbe, blåbär, citron, lime och plommon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar