Leaf life, en ny spännande umgängesform har lövat ner Stockholms gator, torg och simhallar senaste månaderna. Ungdomarna (mellan 20-28 år) kallar detta kort och gott att "löva lite", man kanske ses på Västertorps pizzeria och "kör en session löv" eller "ligger lite i lövet nu och kan inte komma". Helt klart är att denna nya kultursvärm knappast är äldst i rummet, den bär med sig klara drag av apatisk neurosyndromisk acedia och en gnutta postvital mikrovågsugnsångest. Målet är att alla vardagliga betänkligheter, kloka ord, framtidssäkringar och framspånade idéer måste bytas ut. Varför då kanske ni undrar? Fråga en lövare så talar denne person förbi ämnet, pekar mot närmsta park, där två sluskar sitter och petar potatis. Låter kapsylen glida av. Jag träffade en lövare häromdagen, vi kallar denna ospecificerade person Torsten Ekström. Torsten var på alla sätt en glad prick. Många hobbies, några tatueringar, ett fåtal jobb, ett enstaka boende. Men så kom berättelsen: ända sen gymnasiet hade en stress infunnit sig, ett groende frö till uppgivenhet, uttorkat kärleksliv, meningslös klyschighet. Denna stress är vad lövaren vänder sig emot. Genom att ta ett kliv neråt i civilisationstrappan, genomgå en bakvänd evolution, ta en bärs och en uppsluppen promenad -- att löva -- hamnade Torsten på rätt köl igen. Mitt möte med Torsten har bara börjat.
// Holger Ulriksson Tambert, fil. kand. i en massa ämnen
ett enstaka beroende
SvaraRadera