Nursery Cryme

En djurskötare på Kolmården blev dödad av sina favoritvargar häromdagen. Det är en tragisk historia som gör mig gråtfärdig.

Det som hände påminner oss bland annat om att vi håller på med ett helt annat projekt än det som pågår i naturen. Även fast att vi har lyckats hålla vilda djur bakom stängsel i många år nu, är det fortfarande alltid på blodigt allvar för naturens del. Det är väl lätt att glömma att vårt samhälle är en ganska abstrakt och naturfrånvänd konstruktion. Det är lätt att inte se verkligheten för alla seder, hus och människor som finns i vårt samhälle. Men naturen är sig lik, och när den slår till oss i sin renaste och grymmaste form - som är den rena instinkten (eller vad det nu är) blir vi lamslagna, förvirrade och förtvivlade, eller mycket skadade.
Jag hoppas att djurskötaren har hamnat på en fin plats där hon får ta hand om djur som inte attackerar henne.

För att återgå till tidigare nämnda projekt - som undertecknad alltså ingår i - är det en ständig kamp mellan förnuft och känsla, tro och tvivel, och alla de där andra klichéartade motsatsparen. Vi har offrat något och blivit samhällsvarelser. På gott och på ont, ska väl sägas. Här är jag och jag kämpar på precis som alla andra . Imorgon tar jag en del av mitt pick och pack och far ner till Halmstad. Blandade känslor inför detta. Det kommer att vara på ett slags slagverksbaserat gästspel i något skogsparti utanför den halländska metropolen - till vilken nytta kan man fråga sig. När jag för en stund sen stod i badrummet och vårdade min munhygien funderade jag på varför jag skulle slå mig ner och skriva det här, och tänkte att jag förmodligen inte skulle komma hem som densamme som när jag åkte ner.
Ha, tillåt mig småle. Jag kommer att gå igenom någonting, visst, och säkert kommer det att vara omvälvande och fascinerande, kanske inspirerande eller ångestfyllt - omväxlande i vilket fall, men att jag skulle förändras i grunden har jag svårt att köpa. Jag minns alla resor jag har gjort och hur de brukar ta på mig. Jag är mig lik. Det är väl bäst så. Jag kommer att vara lika knäckt och älta samma skit som jag gjorde hösten 2008, när jag var så kär och svävande och räknade Stockholms badhus, lika skön/oskön som jag alltid har varit. Jag inser nu (nu? verkligen?) att det är det bästa, för alla. Jag skulle aldrig fixa att vara en ny person; tänk vad jobbigt att lära känna all jävla skit - all ångest och extas, galenskap och-så-vidare. Nä, det är nog bra som det är.

Kanske blir det bloggande från Halmstad. Som vilken svensk stad som helst. Med lite tur får jag se en sida av Halmstad som bara finns just i Halmstad. Men att förvänta sig DET är väl att sväva lite väl högt ovanför molnen.


Jag vill passa på att utan förekommen anledning rekommendera ett gammalt band, nämligen Genesis. Stökigt, proggigt och ofta riktigt kasst. Hög kuriosa-faktor med den excentriske vokalisten Peter Gabriel (som ständigt slog nya rekord i absurd scenklädsel och sägs ha uppfunnit publiksurfandet!) och den mystiske gitarristen Anthony Phillips (som hoppade av tidigt och gjorde den kultproggiga soloplattan "The Geese and the Ghost") under de första åren och ständige medlemmen Phil Collins som batterist och sedermera sångare. Lyssna till exempel på låten "The Fountain of Salmacis" från skivan "Nursery Cryme" från 1971, sådan musik görs inte längre. Det händer att jag känner mig oerhört ledsen över detta faktum, men lika ofta känns det skönt att det förhåller sig så. Kanske av det enkla faktum att gjort redan är gjort, hur man än vrider och vänder på det. Kanske är världen redo för en comeback för denna sorts musik om cirka 75 år eller så. Tills dess får man stå ut med svettig electronica som flåsar en i nacken vart man än går. Världen vänder, som Björn J:son Lindh så träffsäkert slog fast på sin skiva med samma namn från 1985. 

Ber om ursäkt för långt inlägg. Nästa inlägg ska vara mycket, mycket kortare.