Korrigering: vi läste idéhistoria 2010. 2009 var något av ett skitår, såväl civilt som offentligt. Vet inte hur många som tog livet av sig det året, men jag skulle tippa på många. Sveriges ekonomi mådde ju lite dåligt då också... på plussidan kan dock nämnas att vi drog igång den här bloggen. Något av ett lyft, vill jag ändå påstå. Jag minns att det var en del förberedelser innan själva bloggandet ägde rum. Jag och Joel var lätt nervösa och lite konfunderade över hur allt skulle bli. Samtidigt som vi skulle haka på det ofantliga bloggtåget så ville vi också tillföra något nytt. Vi var osäkra på vad. Det är vi fortfarande.
2010 hoppade jag av journalistikvetenskapen och joinade Joel på idéhistorian. Det kändes roligare, men såhär i efterhand vet jag inte om det var speciellt klyftigt. Sett från ett karriärmässigt perspektiv. Men det är lätt att vara efterklok. Vi hade kul på kursen, snackade filosofi och hängde på Frescati. Vi blev polare med en kille från Skåne, som sedermera flyttade till Magnus Ladulåsgatan. Den gatan blev idag attackerad av Bengt Ohlssons ackumulerade höstdepp, många dystra substantiv där alltså. Han tyckte att Magnus Ladulåsgatans hus var i samma färger som frukt innan den ruttnar, som IKEA-möbler när de ställs ner i grovsopan.
Det där med blodgrupperna är ju något som har hängt med. Jag kanske inte tänker på det varje dag, men iallafall ett par gånger i veckan. Grekernas tankegods är spännande eftersom det är väldigt intellektuellt och väldigt lekfullt på samma gång. Jag tror att de var rätt barnsliga, skrattade och bölade mycket. Gick runt och pillade på saker, storögda och fascinerade som små skolgrabbar. Världen var ju trots allt större på den tiden, mindre utforskad än nu. Mer belastad av hemligheter. Vårt deppiga blogginnehåll till trots, så känner jag mig alltsomoftast som en sangviniker. Ibland när jag går på Söder (exempelvis) så kan jag få en impuls att börja springa, och då springer jag. Det är härligt att hoppa fram över trottoaren och se hur allt svischar förbi.
Men vissa dagar är man ju en äkta melankoliker. Kanske inte just idag, men häromdagen var det mörkt såväl inne som ute. Inget kändes kul... kände för att lägga ned allt. Säga upp företaget, hänga upp UR FUNKTION-skylten. Något höll mig kvar, kanske var det internet. Internet är lurigt, där har blodgrupperna fullkomligt sammanblandats ihop. Man vet inte säkert när det är en flegmatisk hemsida eller en melankolisk som man är inne på. Mestadels är väl internet rätt koleriskt.
Jag hinner inte skriva mer, jag har andra åtaganden (även fast det inte känns just så). Än så länge är internet en bisak i mitt liv. Rätt vad det är så är det kanske inte så längre. Utan att jag märker det så blir jag mer och mer insugen i det här. En dag vaknar jag och vet inte vad som är jag och vad som är world wide web. Inget att hänga läpp åt, ändå. Man måste vara absolut modern, det tyckte väl till och med grekerna. Det kanske är det enda sanna botemedlet mot melankolin, när allt kommer omkring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar