Det var olika träslag: spånskivor, puts, plywood, masonit och en hel del mdf. Vi satt och försökte göra något annat än det vi brukade göra. En utomstående hade säkert tagit oss för två slappskallar. Men iallafall jag försökte verkligen göra något nytt. Jag höll en saffransgiffel i ena handen och min telefon i den andra. Eller ja, telefon och telefon, jag hade inte pratat med någon i den på mycket länge - det var väl tre månader sedan sist. Den var på flygplansläget. På en efterfest för en tid sedan hade jag kommit i kontakt med en tilldragande, rätt gammal kvinna, som hade rått mig att ställa in till flygplansläge allt oftare. Jag avfärdade hennes tips tvärt och anslöt mig till en liten grupp som ägnade sig åt att klappa en sköldpadda och dricka konjak. Dagen efter slogs jag av tanken på att prova flygplansläget. Jag gick ut med min telefon och skiftade lätt till flygplansläget. Det blåste lätt på min kind. Den oförklarliga känslan av september. Jag ska inte säga att allting förändrades, men något hände. Tunnelbaneresan in till stan var inte som vanligt. Jag hade en trevlig pratstund med en pensionerad folkhögskolelärare. Hon var på väg till Mosebacke torg för att spela canasta med sina landsmän. Jag åkte in till Slussen och tittade på måsarna. De var många och vilda. En höll på att flyga in i Katarinahissen. Jag kom att tänka på min gamla kompis Ruben, han som bara lekte med allt som naturen hade att ge. En sådan livlig fantasi den grabben har, hade Petra sagt. Jaså, jag tycker snarare tvärtom, kontrade Berit. Jag - med en konstant känsla av underläge.
När jag hade tittat på måsarna gick jag till jobbet. Jag klippte isär några tidningar från förra århundradet och hängde upp lite tvätt. Till kvällsmat åt jag hämtpizza och drack en karaff med lättdryck, smak citron, till. Jag slog på radion och hörde land- och sjövädret. Sedan jobbade jag några timmar. Det var hårt och jobbigt, och när jag var klar greps jag av en kittlande känsla av seger.
Nu satt jag med min telefon och en giffel och övervägde att slå av flygplansläget. Komma ner på marken lite. Det var en kittlande känsla av oro och förväntan på samma gång. Jag såg på min vän, han såg på mig. Det passerade en minut. Vad skulle hända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar