Varför känns det alltid som om jag är med i en besk och stereotypisk high scool-film, när jag mycket hellre skulle vilja vandra i förtrollade skogar, dricka te i obskyra hyddor och umgås med gudingar?
Visst man kan säga att det är förtjänat, att straffet har sin orsak: nulla poena sine lege, liksom. Men ändå. Då är det ju orsaken och Lagen som uraktlåtits att fullföljas som måste ses över.
Jag brukade säga: min lägenhet blev ett museum. Tyckte det var passande högtidligt kanske, eller bara snyggt svårmodigt. Ett sätt att förfina bajskanten på tillvaron. Men så var det väl, att jag överdoserade mitt bruk av nostalgi, till den grad att allt till slut kunde kulturarvsförklaras och minnesmärkas, från minsta pinal till stora väskor signerade Marc Jacobs.
Jag brukade tänka: nu, i exakt detta ögonblick, skapar jag ett minne. Det var lätt att händelsen gled undan då, att jag tappade lite av skeendets magi. Ändå kunde denna katalogiserande distansering ge mig en oerhörd rush. Det är väl lite det här att ändå vara medveten om att man upplever något som jag tog fasta på. En historiker måste ju alltid frigöra sig från händelsernas makt.
Har nu ryggskott. Denna vidriga smärta. Den kräver ju mycket av en själv. Den begär att man ska vara verksam samtidigt som det gör ont, annars går det inte över. Musklerna behöver hjälp för att stärkas upp och få fart igen. Något som lämnar utrymme för att individens handlingar kan ses som meningsfulla, samtidigt som den begränsar handlingsutrymmet. Lite som dagens regering, lite som Daidalos labyrint, lite som hjärtekross. Väntan är den viktigaste dygden, en tålamodets tyranni är vad vi alla är rädda för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar