Man drömmer sig bort, i brist på annat kanske... sitter vid köksbordet (eftersom skrivbordet är någon annanstans) och är förkyld och allmänt jävlig och jävig och som vanligt på kollisionskurs med alla sköna och osköna där ute, lite på tvären, lite ur sfären så att säga.
Jag vet att jag inte kan skriva experimentellt, men jag gör det ändå. Jag kan ju bara skriva på ett sätt. Om ens det. Som vanligt drömmer jag mig bort, likt en annan Stagnelius... eller bara vilken random bonde som helst som tröskar sig fram på Herrens gröna ängar.
Motståndet mot att göra rätt och vara tydlig finns kvar. Ballongerna som jag köpte till kalaset har antingen spruckit eller tömts på luft. Av ivriga barn i alla åldrar. Som en vilsen farsa går jag omkring i lägenheten och tar krampaktigt tag i de små sladdriga gummiklumparna i lustiga färger som det fortfarande finns lite luft i. Jag lägger upp dem framför mig och drar en djup suck, i hopp om att lite av luften från sucken ska nå in i ballongerna och få dem att leva och frodas igen.
Det går sådär, om jag ska vara ärlig. Ballongerna blir liggande framför mig utan större framtidsutsikter. Jag slänger dem inte i papperskorgen, utan skänker dem till en kvinna på gatan. Hon tror kanske att de trötta ballongerna kan hjälpa henne, göra smärtan lindrigare. Men hon har fel. Och jag går upp till mitt rum igen, redo för nya fräscha ballonger att blåsa upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar