Just nu, i dagsläget, nutiden, samtiden, handlar det förstås mycket om nostalgi; att just fly in i nuet genom jakt av historiskt villebråd som man aldrig äter sig mätt på.
Denna säregna och stundom brottsförklarade känsla av att försöka klamra sig fast vid något som inte längre finns kan tyckas ha överdrivits, romantiserats, spelat ut sin roll. Ändå så ser vi Stockholm museifieras, saker och ting ältas och ältas. Människor styrs av någon vilja till nytt men gör ändå samma sak som alla andra har gjort. Åker till Berlin/N.Y., kommer hem lite coolare, lite fattigare, lite vilsnare.
Det är inte för inte nostalgin är besläktad med den kannibalistiska och självhatande melankolin. Det finns ett slags mörker i nostalgin, det Ebba Witt Brattström vill kalla för manlig myt.
Jag håller med denna litteraturkännare en hel del tror jag. Kände mig rätt träffad av texten. Blev på något sätt skärskådad.
Å andra sidan har jag gått från att fundera över mig själv som martyr och manipulativt medlidandestyrd (många M) till att få för mig att jag är en människokännare av första rang -- på bara en vecka. Gillar inte riktigt när jag blir så svängig i humöret och tankfull. Man vill ju bara vara lycklig och go' som förr i tiden. Eller vänta nu.....!
Jag vill slå ett slag för införandet av en ny känsla, eller ett nytt känslobegrepp, som skulle kunna placeras in i samma familj som melankolin och nostalgin (och Trumanfenomenet). Vi kan kalla denna känsla upprepbar barbari eller avancerad déjà vu. Den är sig lik till déjà vun på så sätt att man förnimmer att man upprepar någonting men mycket mer extrem. Det är känslan av att allt kommer tillbaka i en sammanhängande väv, inte bara enstaka företeelser. Den upprepbara barbarin är även, vilket namnet också antyder, ett sinnestillstånd där detta blir plågsamt om än också nostalgiskt förskönat.
Ett exempel: Jag går på stan och ser ett skyltfönster. Där ligger en docka föreställandes en apmänniska. Jag börjar tänka en tanke, typ -- detta var ju märkligt, undrar om de har använt en riktig barnapa för denna docka? Sen slår det mig att jag tänkt detta och alla tillhörande följdtankar redan förut. Sen kraschar hjärnan och då tänker jag: "nu är dammluckorna stängda i hjärnan" och så har jag tänkt exakt så förut också.
Det kan ju även vara så att det handlar om något helt annat, saker man gjort och gör. Man börjar på en ny kurs, får nya kursare, gör samma sak som man gjorde med de tidigare kursarna, känner samma tillhörighet i en repetitiv bana. Och den kan även vara förskönad, det kan kännas som att det är något fint men jag vet inte. Oftast blir det bara förvirrande. Bara det här att det känns som jag skrivit samma sak som detta på denna blogg tidigare.
Tror allting grundar sig på nån tvångstanke jag hade när jag var liten. Snarare var det väl en tvångstankebana iof. Jag tänkte: Nu ska jag tänka något ingen annan tänkt; ingen har tänkt på änglar som gör X som gör Y som gör Z..." OSV... Sen när jag skulle göra om mitt försök att tänka något nytt så tänkte jag i samma bana och lade till en exponent (Änglarna gör även E). Det blev nog för mycket tankar helt enkelt.
Men nu har jag kört fast. Nog om detta. Mer snart (om man får tro upprepbarhetens tyranni). Tänkte avsluta med att lägga fram förslaget om att ge plats för några schysta gamla bilder, som såväl tar fasta på att det var bättre förr, som att folk man beundrar gör samma saker som vi själva gör (= vi kan fortfarande bli som våra idoler).
Här är en bild från en klassisk kväll med Komeda.
Läs även om Kierkegaards tankar om repetition. Det snurrar till ordentligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar