Vi var ett gäng grabbar som var samlade i mörkret, tidigt på morgonen, när alla fortfarande låg och sov efter gårdagens festligheter. Vi fick varsin spade och väst och skulle skyffla bort ett täcke av snö som himlen hade lagt på en förortsgallerias tak. Arbetet var uppdelat i tre steg: skotta och lasta en hög på spaden, gå till takets kant och lasta av, och sedan gå tillbaka och upprepa processen. Efter att ha gjort det några gånger sjönk man i ett sorts flow där man gjorde allting i en speciell rytm, jag kom aldrig på vilken rytm det var. Tänkte att det kanske var någon gammal bossa från Saõ Paulo, men det kändes samtidigt inte rätt. Kanske var som någon gammal dronemusik från forna Jugoslavien, men det var det inte heller insåg jag. Ungefär samtidigt som jag tänkte att det kunde röra sig om fado i tre fjärdedelstakt, gav jag upp att försöka bestämma rytmen. Vi var ett gäng gubbar som bara skottade på. Vi var somalier, ryssar, svennar, araber, bangladeshier, mongoler, uzbekistanier. Någon av oss hade växt upp som nomad på Afrikas horn. En annan kanske hade bott i en yurt utanför Ulan Bator. Vi köpte kaffe på den första rasten, och käkade matlåda på lunchen eller köpte något på ICA eller gick till den lokala pizzerian med en väggmålning i romantisk stil och åt kebabpizza med arbetsledarna som snackade om hur känsligt taket var och att det hade funnits mycket att göra de senaste dagarna. Och kebabpizzan smakade lördagseftermiddag, stockholmsk förort och entusiasm, rutin, tvång och allvar på samma gång. Några av oss passade på att be på lunchrasten, och några tog en cigg. Vi skottade vidare och gjorde vår grej och kallade varandra för de land vi kom ifrån och höll en distans till takets kant och stod och vaktade med visselpipan så att ingen snö skulle falla på någon, och så skojade vi och pratade med varandra för att hålla värmen och inte frysa för mycket i januariminusförorten. Någon av oss undrade hur man kunde bygga ett hus i ett land som hade snöiga vintrar, med ett tak som inte verkade berett på massa snöfall utan assistans från massa takskottande grabbar.
Ja, sådär höll jag på, för att få in lite flos. Ursäkta att jag använder just det ordet istället för det traditionella ordet "pengar", men jag gillar att markera att jag har kontakt med förorten, invandrarfolket, det kaxiga och myndighetsföraktande slangspråket som är multikulturellt och färgstarkt. Att ligga i skuggan av det prydliga.
Jag blev kompis med en före detta kamelskötare (hard-core style), träffade en kille från Samarkand, såg en snubbe tvaga sig för bön, fick skjuts av en projektledare, hörde ett autentiskt samtal om cannabis, fick frågan om jag var pollack och lärde mig somaliska ordet för snö: barraf (första a:et ska knappt uttalas, utan bara användas som en trampolin för de dubbla r:en som nästan plattar till andra a:et helt och hållet och lämnar f:et ifred som ett normalt f).
Men nu är jag tillbaka, och ska blogga om gamla LP-skivor för 10 kronor och andra fenomen som vi forskar om. Takskottningen var jobbigt men stimulerande, på sitt sätt. En upplevelse jag kan rekommendera alla som vill stå högt upp och se ner över kanten på världen som går på där nere.
vid pennan // MICKE
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar