2011. Det futuristiska årtalet. Helt plötsligt är framtiden i almanackan. Men ni äter fortfarande frukost i det här landet. Det finns fortfarande människor som använder en iPhone för att kommunicera med omvärlden. Spelet Tetris är fortfarande något vanliga människor spelar, regelbundet till och med. Maträtten pizza bakas och serveras fortfarande i en butik nära dig (om du inte bor i glesbygden), och det går fortfarande att avsluta dagen med att "kolla på teve". Och ni går fortfarande till en pappershandel och inhandlar en almanacka. Och vissa minns fortfarande Lennart "Nacka" Skoglund, och till och med tänker lite på honom ibland. Ni äter fortfarande kött, och det finns fortfarande de som tycker att det är värt att ägna en stor del av en månads vakna tid till att läsa en bok om en gammal svensk politiker som hette Olof Palme. Olof Palme, som för övrigt växte upp i en tjusig kloss på stadsdelen Östermalm i Sveriges huvudstad - den finns också kvar, numera i Rumänska ambassadväsendets ägo. 2011. Det femte elementet är fortfarande bara en dammig 90-talsrulle, och Eddie Murphy är inte ens pensionär. 2011. Många av Dagens Musiker kan fortfarande relatera till en period som vanligtvis kallas 1970-talet, och kaffe är fortfarande populärt att dricka om man känner sig lite hängig.
Jag tycker att det här är intressant att tala om, för att jag lever inte i år 2011. För mig var det sex år sen. Jag är från 2017. Men det jag skriver på min blogg, transporteras till er tid, 2011, på något oerhört sätt (forskarna här kallar det transteknik, men jag förstår ändå inte vad det betyder).
Jag är bara såld på min egen fantasi. Jag köpte rättigheterna till den för några månader sen, och nu är den det enda jag håller på med. Igår var jag exempelvis med i en Vittorio de Sica-film hela kvällen, jag tror att det var "Cykeltjuven". Jag var med i filmen, och fick stå och äta en pinnglass i mitten på filmen. När inspelningen var slut för dagen gick jag och ringde Esquivel, en space age-musiker från USA/Mexiko från ungefär samma tidsperiod. Han hade filosoferat mycket kring framtid och var intresserad av mina kunskaper, eftersom jag kom från framtiden. Vi hade ett spirituellt och givande samtal som pågick i ungefär tre John Wayne-filmer. Så förhöll det sig enligt Esquivel, åtminstone. Han kanske låg och upplevde de där trippla John Wayne-filmerna samtidigt som vi pratade. Eller så hade han bara en bra känsla för hur lång filmerna med John Wayne var. Hur som helst var det starkt att umgås med Esquivel, även om det bara skedde telefonmässigt. Telefonmässigt umgänge är så mycket bättre än inget umgänge alls, kände jag verkligen efter vårt telefonsamtal. Och strax efter det orkade jag inte vara i min fantasi längre, så jag gick vidare till verkligheten. Jag hade tömt ur mina imaginära kapaciteter för den här gången. Hur bra min fantasi än blev, så lyckades jag aldrig fantisera mig fram till att bara njuta av verkligheten. Verkligheten var alltid det mest overkliga för mig. Så jag drog till fantasin ofta. På kvällarna. Gick in i filmer och historiska korståg, var med på de klassiska nattklubbarna som jag hade läst om i historieböckerna, klubb 54 och de gamla grekernas dryckesgillen, till exempel. Klubb Filips, dit Jimi Hendrix kom några gånger, och där de gömde alla libanesiska grässtrån på golvet när bängen kom förbi och skulle göra razzia. Där var jag flera gånger. I min fantasi, som jag köpte på svarta börsen i april. Nu ska jag gå och lägga mig. Härliga projiceringar, säger jag till mig själv och stiger ner i sängkammaren, redo att möta detta dygns död, och nästa dygns pånyttfödelse, allt medan jag befinner mig i drömtillståndet och drömmer att jag spelar badminton med Monica Zetterlund.
högaktningsfullt,
Wolfram McIntosh
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar