Samtidigt som jag höll på med middagen, lite fryst stroganoff som låg och tinade i en kastrull bredvid en annan kastrull med kokta potatisar, ringde det på dörren. Jag väntade inget besök, så jag såg igenom titthålet för att se vem det var. Det var Esbjörn. Med ett paket bröd i famnen stod han i trapphuset och väntade på att få komma in.
Jag hade egentligen inget emot att bli våldgästad. Jag satt ensam på kontoret och försökte skriva något i bloggen, och hade precis gjort ett break för att käka lite - då Esbjörn ringde på. Brödet kom som på beställning. Han hade bråttom, men hann berätta om en intervju med Olof Palme från 60-talet och några ord om att lämna hemstaden för ett tag. Jag mosade potatisarna och vi gjorde några potatismosmackor och såg ut på gården. Det var mörkt, och det regnade. Vi drack kaffe och åt mackorna och skyndade oss för att hinna säga allt som behövde sägas mellan tuggorna. Vi pratade om att cykla till Näsby Park. Det är långt härifrån. Men med god vilja lyckas man. Man kan exempelvis låtsas att man måste. Eller att man mår mycket bättre av det. Eller att hela världen mår mycket bättre av det. Eller bara att cykeln mår bra utav att rastas, även på vintern. Cykeln måste man ju ta hand om också. Om den mår bra så fungerar åtminstone någonting. Och om åtminstone någonting fungerar, så är man kanske inte helt ute och cyklar.
Esbjörn stack ut lika snabbt som han kom in och jag satt och åt min stroganoff med potatismos själv. Sen började jag snickra - på idéer, på fantasier, på drömmar, på låtar, på morgondagar, på gårdagar och på blogginlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar