Samtalet

- Hallå?!
- Hallå?
- Vem är detta?
- Öh, är det här 0701 52 88 20?
- Det stämmer.
- Okej....
- Vem undrar?
- Ja, alltså... jag heter Vaclav och...
- Vaclav! Som den gamle tjeckoslovakiske presidenten?
- Ja, eller tjeckiske...
- Där ser man. Jag trodde aldrig jag skulle få nöjet att språka med en Vaclav.
- Nehe... öh
- Så min gode Vaclav, vad kan jag hjälpa dig med? Lessen om det är lite dåligt ljud men jag sitter här i baksätet på min kompis bil och han gillar att lyssna på musik högt. Hör du låten? Bra va?
- Mhm, den där är bra.
- Lenny Kravitz. Köpte alla hans skivor när man fortfarande gjorde sånt.
- Ok..
- Köpte skivor alltså.
- "I belong to you, and you, you belong to meeeee to!".
...
- Men Vaclav, vad kunde jag hjälpa dig med? Varför ringer du mig nu?
- Ja, alltså.
- Vaclav.
- Ditt nummer låg på en lapp på mitt vardagsrumsbord.
- Jaha.
- Ja, och jag har faktiskt glömt varför jag skulle ringa det.
- Glömt? Vaclav... en sak får du inte glömma... jag är en upptagen människa. Mycket upptagen. Att bara ringa mig på det här viset och sen glömma varför går helt enkelt inte för sig.
- Jag är hemskt ledsen. Det var absolut inte meningen.
- Nej, det brukar låta så. - Men för en gångs skull känner jag mig generös och frikostig. Jag sitter i ett baksäte och lyssnar på Lenny Kravitz. Du heter Vaclav. Så jag ger dig en chans.
- Okej...
- Ja, jag tar mig alltså tid att luska ut vad det är du kan vilja mena med det här samtalet.
- Jaha, men... jag tror att jag har glömt varför jag har ditt nummer.
- Mmmm... du sa det.
- Ja...
- Du, du kanske behöver hjälp med något. Och mitt nummer har kanske skrivits ner för att ge dig hjälp på något sätt..
- Ja, det är mycket möjligt.
- Så då är den naturliga följdfrågan: vad behöver Vaclav hjälp med?
- Ptja.. det är väl en del kanske. Men inget direkt faktiskt.
- Jaså?? Fan du är ju hopplös.
- Äävafan händer?
- Du jag surrar med nån jävel här, vänta.
- Hallå

Samtalet bryts.