När barmen tog sig genom elden

Där uppenbarade den sig framför mig, stenen. Utan att fråga gav den mig svar på flera frågor, bland annat frågan om det icke-existentiella vakuum som utbrett sig i mitt liv den senaste tiden. Det hade aldrig kunnat gestalta sig på något annat sätt. Stenen siktade noga och tog sig in till mitt innersta, och smutsade ner mig med mina befläckade aningar och min trolöshet. Allt var blottat och jag fann mig stilla och darrande utan att kunna bekräfta eller definiera det manliga, det som brinner i hjärtat. En fadd smak av avgrund och anspråkslöshet tog över, och stenen var iskall med sin blick. Jag försökte vända mig inåt och nå en plats där fördärv och kala fläckar av gedigen mållöshet kunde ge mig ett vapen till försvar. Inget.