När jag jobbade på posten så delade jag ibland ut post till en förening i Kärrtorp som hade en märklig logga på sin dörr. Ibland när jag var där gick det ut och in personer med hemlighetsfulla miner och något frälst i blicken. Jag blev förstås väldigt nyfiken, och bestämde mig för att luska lite i den där föreningen.
Då jag många gånger i livet lagt näsan i blöt bestämde jag mig för att tillämpa en ny strategi. Jag åkte ner på stan och köpte nya kläder. Kavaj, slips, skjorta och byxor. Jag gick till frisören och fick en ny, välklippt frisyr. Jag gick till NK och köpte en herrparfym som jag tyckte luktade gubbigt men gott.
Någon vecka senare tog jag tunnelbanan till Kärrtorp och gick in på Pressbyrån och köpte en läsk. Jag ställde mig på torget och väntade tills ett tillfälle kom. Jag såg en kvinna som jag kände igen sedan tidigare, och följde sedan efter henne medan hon gick i riktning mot föreningen.
Jag smälte ganska snabbt in i föreningslokalen, som var modest inredd med stolar och bord och lite prydnadsväxter, och ett altare. I lokalen stod jag och ett tiotal andra personer i olika åldrar och av olika ursprung. Vi satte oss ner, och en tjej släckte ner i lokalen. I en stund satt vi i mörkret, tysta. Sedan började någon skramla med metallföremål, och tände samtidigt en ficklampa. De som satt bredvid mig började föra oljud och kränga sig runt med kroppen.
Stämningen blev ganska snabbt en annan. Jag förstod att den som skramlade med sakerna var en sorts schaman, och att seansen nu var igång. Den kvinnliga schamanen rabblade ord och sjöng omvartannat i en blandning av svenska och andra språk. Jag tyckte mig höra en finsk brytning i hennes mässande. Jag fick inget grepp om hur länge alltsammans pågick, men efter seansen tände föreståndaren i taket igen, och vi var alla ganska utmattade. En försiktig herre gick in i köket och hämtade fika. Vi drack grönt té och åt kokoskakor. Jag kände mig upprymd och inspirerad. Jag slog följe med några från föreningen efter seansen, och vi gick till tunnelbanan. Det var i gryningen och första tåget in till stan hade inte gått än. Vi satte oss på perrongen och väntade och samtalade planlöst. Jag kände mig svettig och varm, och det var skönt att svalka sig i morgonluften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar