Maradona

Jag sitter här och väntar. Här är det stökigt överallt. Men jag har bra musik, en bra känsla. Fast att jag låg och sov i ett litet rum fullt av tv-spel och solljus.
Jag känner för att säga något. Det blir ofta samma sak. Jag har antagligen förbrukat mina chanser, men vem har inte det?
Jag kanske tar livet av mig om trettio år, på något för den tiden excentriskt sätt.
Jag drogs med i svängen, som så många gånger förut. Den klassiska svängen, vad nu det är. Att stå på Debaser  slussen klockan tjugo i ett en natt och ryckas med, ta nya tag och bli ung igen. Vi stod och skrattade och konstaterade att hans prank var mästerligt; massa ballonger i en lägenhet. Och så fanns det en tjej - så klart, så klart!
Jag såg öppningsmatchen i EM i fotboll och fick en auditiv upplevelse efteråt, innan det var dags för nästa match. Mitt förhållande till fotboll, och idrott i allmänhet, är splittrat. Vissa kvällar får jag rätt på de vackra skärvorna, de där Maradona fortfarande ser fräsch ut, de där det konstgjorda gräset på den gigantiska arenan med 50.000 supportrar blänker i all sin prakt. En ögonblicksbild på Levandowski när han petar in den i Greklands mål. Idag vet jag inte, igår kändes allt klart.
Nä nu är det dags att jobba lite. Jag saknar mitt gamla jobb, som förefaller ha varit så enkelt jämfört med det jag nu har företagit mig. Det är lätt att sakna något men hade det inte varit härligt att bara gå till jobbet ibland och ta i, förutsättningslöst och fantasilöst. När fantasin hela tiden ska ta en dit man vill blir det ju lätt lite tradigt.