Jag förstod mig aldrig på internet. Det var för fluffigt för mig.
Jag hade hellre velat vara hemma med mina vinyler och mina pärlplattor.
Det kom ett tåg till perrongen och jag hoppade inte på det. Det åkte vidare, släppte av passagerarna på allehanda stationer. De gick och solade sig, badade, utbildade sig, målade, lärde sig saker.
Jag blev kvar. Kvar i min egen skit.
Internet var för fluffigt för mig. Jag var med och drog igång en blogg. Den positiva utvecklingen uteblev.
Det blev mest att jag satt vid fönstret och åt mandariner och tittade på fåglarna och sjukpensionärerna.
Jag förstod mig aldrig på internet. Alla bloggar och tweets. Jag fladdrade omkring och såg på gulliga djur på youtube och tittade på kartor på jordens storlek i förhållande till universum. Jag borde ha jobbat istället, men iddes icke göra det.
Jag förstod mig aldrig på internet. Allt jag ville var att leva det liv som spontant växte fram inom mig. Jag försökte få något grepp om det jag blev erbjuden men allt bara gled ur händerna på mig. Jag tog körkort och körde vilse, gång på gång.
Jag förstod mig aldrig på internet. Hemsidorna kommer och går, vänner består. Man investerar en väsentlig del av sitt liv och får ingenting tillbaks. Någon skickade en mängd hatmejl till mig, är det tacken undrar jag. Jag fann mig själv i ett fotoalbum på tumblr och blev deprimerad.
Jag förstod mig aldrig på internet. Jag ville att det skulle gå fort fort fort, snabbare än 100 mBit i sekunden. För att råda bot på min rastlöshet så började jag att hänga i träd. En dag kom en fågel till trädet och bad mig att klättra ner. Jag släppte taget och föll ner till marken, hårt. Nu undviker jag att tänka för mycket på hastighet.
